När Johan steg in på byggarbetsplatsen tidigt en morgon kände han genast den där blandningen av förväntan och vaksamhet som alltid uppstår när man ska börja en arbetsdag med heta arbeten. Svetstrålar som kunde slå gnistor, gasflaskor som stod redo, och maskiner som brummade försiktigt i bakgrunden. Han hade varit med länge nog för att veta att det inte var de stora maskinerna som var farligast, utan de små ögonblicken av ouppmärksamhet, när hjärnan vandrade bort från arbetsmomentet för en sekund.
Heta arbeten – svetsning, lödning, kapning med öppen låga eller slipning som ger gnistor – är vardag för många yrkespersoner inom bygg och industri, men det är också situationer där riskerna kan bli allvarliga på ett ögonblick. Johan visste att det inte handlade om att skapa rädsla, utan om att odla respekt. En respekt för material, maskiner och de regler som finns för att skydda både människor och byggnader.
På arbetsplatsen hade de tydliga rutiner. Brandvakter utsågs, släckutrustning kontrollerades innan arbetet började, och områden markerades med avspärrningar. Johan hade sett hur snabbt en gnista kan hitta ett brännbart material som gömt sig i ett hörn, och han visste att det var lätt att underskatta de små riskerna. Därför började varje dag med en gemensam genomgång: vilka moment skulle genomföras, vilka risker fanns, och vilka säkerhetsåtgärder krävdes för just det arbetet.
Säkerheten är inte bara regler och utrustning, det är också kultur. Johan mindes när han började i branschen och såg kollegor som skyndade sig förbi rutinerna för att “spara tid”. Det kunde gå bra i flera år, men så småningom drabbade någon av dem en mindre olycka, och det fick hela arbetslaget att stanna upp. Efter det insåg alla att varje moment av noggrannhet är ett skydd för livet, inte bara för projektet.
Personliga skyddskläder är en självklarhet – hjälm, handskar, skyddsglasögon och brandsäkra kläder. Men lika viktigt är att ha hjärnan med sig. Johan brukade påminna sina yngre kollegor om att det viktigaste verktyget är uppmärksamhet. Hjärnan som stannar kvar i uppgiften, som inte låter sig distraheras, är ofta det som skiljer ett problem från en olycka.
Utöver rutinerna hade arbetsplatsen investerat i utbildning. Alla som utförde heta arbeten behövde genomgå certifieringar som inte bara lärde ut tekniken utan också riskmedvetenhet och förebyggande åtgärder. Johan visste att utbildning var nyckeln. När alla på arbetsplatsen förstod varför reglerna fanns, och inte bara att de fanns, blev det lättare att följa dem.
Den dagen Johan stod vid svetsbänken och arbetade på ett stålbjälklag såg han en yngre kollega som kom för nära ett område med gnistor. Johan ropade till, pekade och förklarade varför det inte var säkert. Kollega nickade, drog sig tillbaka, och Johan kände hur erfarenhet och uppmärksamhet tillsammans skapade trygghet. Små handlingar som dessa, upprepade många gånger om dagen, gör skillnad mellan en arbetsdag som slutar med resultat och en som slutar i olycka. Det hjälper så klart att ha en HLR instruktör utbildning i bagaget, också.
Efter lunch gick Johan runt på byggplatsen och kollade utrustningen. Brandsläckare, vattenhinkar, brandfiltar. Allt var på plats. Små, tysta kontroller som nästan känns överflödiga när allt fungerar, men som visar sig ovärderliga den dag något oväntat händer. Det är denna typ av vaksamhet som bygger säkerhet i praktiken, inte bara på papperet.
När arbetsdagen var slut kände Johan en lättnad, men också stolthet. Allt hade gått rätt till. Heta arbeten hade utförts, men säkerheten hade alltid varit i centrum. Det var inte glamouröst, men det var nödvändigt. Och det var denna kultur av respekt och medvetenhet som gjorde att han kunde gå hem utan oro, veta att alla på platsen kunde göra detsamma.
I slutändan handlar heta arbeten inte om risker man tar, utan om risker man hanterar. Det handlar om att kombinera skicklighet, rutiner, uppmärksamhet och utbildning för att skapa en arbetsmiljö där både människor och byggnader skyddas. Johan visste att varje dag är ett nytt prov på ansvar, men …