I beställningsunderlaget för ett litet eldrivet arbetsfordon får drivlinan oftast de första raderna: batterikapacitet, motoreffekt, räckvidd och laddtid. Längre ner står påbyggnaden, ibland med det alternativ som var förvalt när offerten kom. Den raden fylls ofta i sist, och då av den som skriver ordern snarare än av den som ska köra.
Ordningen är förståelig men bakvänd. I parkförvaltningar, på kyrkogårdar, hos fastighetsbolag, på campingplatser och industriområden finns gott om små arbetsfordon som inte används så mycket som det var tänkt. Skälet är sällan att de är för svaga. Oftare passar det som ska bära lasten helt enkelt inte lasten. Ett fordon kan ha precis rätt batteri och ändå bli stående vid förrådet medan personalen tar en annan bil, därför att flaket är för högt, lämmarna inte går att fälla där de behövs eller redskapen saknar en egen plats.
Drivlinan tar allt utrymme i offerten
Att samtalet kretsar kring drivlinan har en begriplig förklaring. Motoreffekt, batterikapacitet och räckvidd är siffror. De går att ställa upp i en kolumn, jämföra och försvara inför en ekonomichef. Ett flak är svårare att beskriva i siffror som betyder något, eftersom dess värde beror på vad som ska lastas, hur ofta och av vem.
Till det kommer att elektrifieringen har gjort drivlinan till själva nyheten. När ett förbränningsfordon ersätts med ett eldrivet är det batteriet folk har frågor om: håller det en hel dag, hur lång är laddtiden, vad händer i kyla. Frågorna är rimliga. Men de tar lätt allt utrymme, och påbyggnaden blir kvar som den där sista raden i underlaget.
För de flesta verksamheter som kör korta sträckor inom ett avgränsat område räcker drivlinan dessutom ofta med marginal. En parkarbetare som pendlar mellan förråd och planteringar hela dagen rör sig inte särskilt långt sammanlagt. Det som avgör om dagen blir effektiv är hur många gånger hon lastar på och av, hur högt hon lyfter och om redskapen ligger där de ska när hon kommer fram.
Lasthöjd, lämmar och tipp
Hur högt hon lyfter bestäms av lasthöjden, alltså avståndet från marken till flakgolvet, och det är förmodligen det mest underskattade måttet på ett litet arbetsfordon. En säck jord, en motorsåg, ett sopkärl, en pall plattor: var för sig inget märkvärdigt, men de upprepas. Den som lyfter samma sak trettio gånger om dagen märker skillnad på några decimeter.
Arbetsmiljöverket behandlar tunga och upprepade lyft som en arbetsmiljöfråga som arbetsgivaren ska bedöma och åtgärda, och ett fordon är en del av arbetsmiljön på samma sätt som en arbetsbänk. Ändå väljs lasthöjden sällan medvetet. Den följer med chassit och flaktypen och upptäcks när fordonet redan står på gården.
Efter höjden kommer frågan om var man lastar ifrån, och där spelar lämmarna in. Ett flak med fällbara lämmar på tre sidor går att lasta från sidan, vilket har betydelse på en smal gång där det inte går att backa fram till lasten. Ett flak med fasta sidor eller ett skåp tvingar all lastning genom bakänden. Det kan vara rätt, om lasten är stöldbegärlig eller ska skyddas mot regn, men det är ett val som kostar tid varje dag.
Tippfunktionen är kanske det tydligaste exemplet på hur samma tillval kan bedömas helt olika. En trädgårdsmästare som kör löv, gräsklipp och grus tycker ofta att ett flak utan tipp är meningslöst. En fastighetsskötare som mest kör verktyg och material till trapphus kan se tippen som extra vikt som sällan används. Tippen är alltså varken bra eller dålig i sig, den hör till en viss sorts arbetsdag. Det svåra uppstår när ett fordon ska delas mellan två sådana dagar, och det problemet löser ingen motor.
Materialet i flaket hör också till de frågor som sällan ställs. Ett flak som körs med vägsalt, blöt jord och kompost hela året utsätts för något helt annat än ett som mest bär lådor med verktyg. Vilket material som håller bäst beror på lasten och på hur fordonet tvättas och förvaras, och här lönar det sig …