Margareta har bott i samma radhus i Strängnäs sedan barnen var små. När köket byttes förra hösten valde dottern släta vita fronter utan handtag. Nu står Margareta framför bestickslådan med en kaffekopp i ena handen och trycker med den andra. Ingenting händer. Hon trycker igen, lite längre åt vänster, och lådan glider ut.
Det tog henne ett par veckor att lära sig var på fronten trycket skulle hamna. Hon tycker om hur köket ser ut. Hon är mindre säker på att hon tycker om hur det fungerar.
Frågan om en köksfront behöver handtag ser ut som en stilfråga, och i en utställning är den det. Hemma blir den en fråga om händer, vanor och vad man brukar bära på när man öppnar en låda.
När greppet gömmer sig
Ett kök utan synliga handtag är sällan ett kök utan grepp. Greppet har bara flyttat. För den som har Ikeas stommar finns i stort sett tre vägar att gå, en del från Ikea själva och en del från fristående tillverkare som sormlandskok.se, som gör fronter i samma mått som Ikeas skåp.
Den första är push-öppnare, en liten mekanism bakom luckan som skjuter ut den när man trycker på fronten. Den andra är en fräst eller avfasad kant, där fingrarna hakar i ovansidan på en underskåpslucka eller undersidan på ett överskåp. Den tredje är grepplister, en infälld profil mellan lådorna eller under bänkskivan som syns som en mörk skugga i fronten.
Alla tre löser samma problem på olika sätt, och alla tre har en baksida som sällan nämns i butiken.
Push-öppnaren ger den slätaste fronten men kräver mest av mekaniken. Luckan måste sitta exakt rätt för att trycket ska nå fram, och när gångjärnen sätter sig efter några år kan den börja öppna sig själv eller vägra öppna alls. Den går ofta inte heller ihop med den mjuka dämpningen i gångjärnen. Man får då välja mellan luckan som stängs tyst av sig själv och luckan som öppnas med ett tryck.
Det finns också en sak som syns först efter ett tag. Trycket hamnar på ungefär samma ställe varje gång, och på mattlackade eller högblanka fronter blir det stället en fläck av fingeravtryck som inte fanns där när köket var nytt. Ett handtag samlar också fett, men det är lättare att torka av en metallbåge än ett stort lackat fält.
Den frästa kanten slipper det problemet, eftersom fingrarna hamnar på kanten och inte på ytan. Mekaniskt är den också enklare. Det finns ingenting som kan gå sönder. Men greppet blir grunt, och i en låda med tunga kastruller märks skillnaden mellan att dra i en kant med två fingertoppar och att greppa ett handtag med hela handen. Smulor och damm hittar dessutom ner i fräsningen, särskilt på de nedre skåpen.
Grepplisterna ger kanske det bästa greppet av de tre, men de måste planeras in från början. De tar lite höjd från skåpen och kräver att fronterna anpassas efter profilen, så de är inget man lägger till när köket redan hänger på väggen.
Med en kopp i andra handen
Här kommer Margareta tillbaka in i bilden. Hennes problem var inte att push-öppnaren var dålig, utan att den var byggd för någon som har båda händerna fria och vet exakt var på fronten man ska trycka.
Ett kök används av många olika händer under sin livstid. Små barn upptäcker snabbt att ett tryck på en lucka får den att öppna sig, vilket kan vara roligt eller farligt beroende på vad som står i skåpet. Den som har stela leder eller nedsatt kraft i fingrarna kan ha svårt med en grund fräst kant men lätt för ett ordentligt bågformat handtag. Den som lagar mat med deg på händerna uppskattar däremot att kunna öppna en låda med knät.
En arbetsterapeut och en inredare kan alltså titta på samma kök och landa i helt olika slutsatser. Den ena ser ett kök som är svårt att använda med en …