En kvinna med en kaffekopp i ena handen öppnar en bestickslåda i ett kök med släta vita fronter.

Den släta luckan och handen som letar efter något att ta i

Margareta har bott i samma radhus i Strängnäs sedan barnen var små. När köket byttes förra hösten valde dottern släta vita fronter utan handtag. Nu står Margareta framför bestickslådan med en kaffekopp i ena handen och trycker med den andra. Ingenting händer. Hon trycker igen, lite längre åt vänster, och lådan glider ut.

Det tog henne ett par veckor att lära sig var på fronten trycket skulle hamna. Hon tycker om hur köket ser ut. Hon är mindre säker på att hon tycker om hur det fungerar.

Frågan om en köksfront behöver handtag ser ut som en stilfråga, och i en utställning är den det. Hemma blir den en fråga om händer, vanor och vad man brukar bära på när man öppnar en låda.

När greppet gömmer sig

Ett kök utan synliga handtag är sällan ett kök utan grepp. Greppet har bara flyttat. För den som har Ikeas stommar finns i stort sett tre vägar att gå, en del från Ikea själva och en del från fristående tillverkare som sormlandskok.se, som gör fronter i samma mått som Ikeas skåp.

Den första är push-öppnare, en liten mekanism bakom luckan som skjuter ut den när man trycker på fronten. Den andra är en fräst eller avfasad kant, där fingrarna hakar i ovansidan på en underskåpslucka eller undersidan på ett överskåp. Den tredje är grepplister, en infälld profil mellan lådorna eller under bänkskivan som syns som en mörk skugga i fronten.

Alla tre löser samma problem på olika sätt, och alla tre har en baksida som sällan nämns i butiken.

Push-öppnaren ger den slätaste fronten men kräver mest av mekaniken. Luckan måste sitta exakt rätt för att trycket ska nå fram, och när gångjärnen sätter sig efter några år kan den börja öppna sig själv eller vägra öppna alls. Den går ofta inte heller ihop med den mjuka dämpningen i gångjärnen. Man får då välja mellan luckan som stängs tyst av sig själv och luckan som öppnas med ett tryck.

Det finns också en sak som syns först efter ett tag. Trycket hamnar på ungefär samma ställe varje gång, och på mattlackade eller högblanka fronter blir det stället en fläck av fingeravtryck som inte fanns där när köket var nytt. Ett handtag samlar också fett, men det är lättare att torka av en metallbåge än ett stort lackat fält.

Den frästa kanten slipper det problemet, eftersom fingrarna hamnar på kanten och inte på ytan. Mekaniskt är den också enklare. Det finns ingenting som kan gå sönder. Men greppet blir grunt, och i en låda med tunga kastruller märks skillnaden mellan att dra i en kant med två fingertoppar och att greppa ett handtag med hela handen. Smulor och damm hittar dessutom ner i fräsningen, särskilt på de nedre skåpen.

Grepplisterna ger kanske det bästa greppet av de tre, men de måste planeras in från början. De tar lite höjd från skåpen och kräver att fronterna anpassas efter profilen, så de är inget man lägger till när köket redan hänger på väggen.

Med en kopp i andra handen

Här kommer Margareta tillbaka in i bilden. Hennes problem var inte att push-öppnaren var dålig, utan att den var byggd för någon som har båda händerna fria och vet exakt var på fronten man ska trycka.

Ett kök används av många olika händer under sin livstid. Små barn upptäcker snabbt att ett tryck på en lucka får den att öppna sig, vilket kan vara roligt eller farligt beroende på vad som står i skåpet. Den som har stela leder eller nedsatt kraft i fingrarna kan ha svårt med en grund fräst kant men lätt för ett ordentligt bågformat handtag. Den som lagar mat med deg på händerna uppskattar däremot att kunna öppna en låda med knät.

En arbetsterapeut och en inredare kan alltså titta på samma kök och landa i helt olika slutsatser. Den ena ser ett kök som är svårt att använda med en hand, den andra ser ett lugnt rum utan visuellt brus. Båda har rätt, och vem som väger tyngst beror på vem som ska bo där om tio år.

Arbetsterapeutens blick har för övrigt ett motsvarande regelverk. Boverkets regler om tillgänglighet styr i första hand hur nya bostäder ska utformas, och den som byter fronter i ett befintligt kök gör sällan något som regelverket bryr sig om. Det betyder inte att tankarna bakom reglerna saknar värde. Att kunna öppna en låda med en hand, med nedsatt kraft eller med en kopp i den andra handen är en rimlig måttstock även när ingen myndighet kräver det.

Vissa skåp gör den måttstocken extra tydlig. En integrerad diskmaskin eller kyl har en egen lucka bakom fronten, ofta med tätningslister som håller emot. Där räcker inte alltid en vanlig push-öppnare, och en del maskiner kräver antingen ett handtag eller en särskild öppningsfunktion. Det är värt att kontrollera i maskinens anvisningar innan fronterna beställs.

Handtag bara där det behövs

Diskmaskinen är ofta skåpet som får folk att överge tanken på en enda lösning för hela köket. Många landar i stället i en blandning: handtag där köket används mest och hårdast, slätt där det knappt rörs.

För att dra gränsen räcker det att fråga vilka skåp som öppnas många gånger om dagen och vilka som öppnas någon gång i månaden. Bestickslådan, sopskåpet och diskmaskinen hamnar nästan alltid i den första gruppen. Överskåpet med festglasen och skåpet ovanför kylen hamnar i den andra.

Med den uppdelningen blir valet mindre principiellt. Ett diskret handtag på de tre eller fyra mest använda fronterna och push eller fräst kant på resten kan ge ett kök som ser nästan handtagslöst ut men som går att använda med en hand. Om det ser splittrat ut eller genomtänkt är till stor del en fråga om hur handtagen placeras. En rad med lådor där alla har samma grepp läses som en helhet, även om skåpen intill är släta.

Uppdelningen behöver inte heller vara slutgiltig, eftersom det går att ångra sig åt ena hållet. En slät front kan få ett handtag senare. Det kräver ett par borrhål och lite noggrannhet. En front som redan har hål efter handtag kan däremot inte bli slät igen utan att hålen syns, pluggas eller fronten byts. Den som tvekar har alltså mer att vinna på att börja utan handtag än tvärtom, så länge mekaniken håller.

Resonemanget har dock en svag punkt. Det förutsätter att man upptäcker behovet i tid och faktiskt tar fram borrmaskinen, och många lever hellre med ett krångligt kök i åratal än gör hål i nya fronter. Den som köper ett hus för att bo kvar länge kan därför lika gärna resonera åt motsatt håll och sätta handtag från start på de skåp där händerna ändå kommer att söka sig.

Samma asymmetri gäller i viss mån själva mekaniken. En push-öppnare som slutat fungera kan bytas, men den som tröttnat på att trycka kan inte göra en fräst kant djupare i efterhand.

Margareta har under tiden hittat en lösning som ingen tillverkare skulle föreslå. Hon har satt en liten genomskinlig klisterprick på varje låda, precis där trycket ska sitta. Dottern tycker att den förstör linjerna. Margareta tycker att hon hittar sina gafflar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

7 − 5 =